De hade varit så upptagna av sina ansträngningar, att rädda sig själva och hålla skeppet flytande, att de hade glömt bort, att Jesus var ombord. Men nu, då deras mod svek dem, och de trodde sig förlorade, kom de ihåg, att det var Han, som befallde dem, att ta sig över sjön. I sin plågsamma rädsla vände de sig till Honom och mindes, hur Han en gång hade räddat dem i en liknande fara. De ropade: ”Mästare! Mästare!”, men stormens dån dränkte deras röster, och inget återstod att göra. Vågorna bröt över dem, och var och en hotade dem med undergång.