Till slut var dagen över, solen sänkte sig utom synhåll i väster, och ändå dröjde folket kvar. Många hade kommit kilometervis, för att höra Jesu ord och hade inte ätit någonting på hela dagen. Mästaren hade arbetat hela tiden utan mat eller vila, och lärjungarna, som såg Honom blek av trötthet och hunger, bad Honom att vila från Sin möda och inta litet förfriskningar. Deras bön var till ingen nytta, och de rådgjorde tillsammans om lämpligheten av, att med våld avlägsna Honom från den ivriga skaran av rädsla för, att Han skulle dö av trötthet. Petrus och Johannes greppade varsin arm på sin välsignade Mästare och försökte vänligt, att dra bort Honom. Men Han vägrade, att föras bort från platsen. Hans arbete var absolut nödvändigt; var och en, som ansökte om Hans nåd, ansåg att hans eget fall var det mest brådskande. Folkmassan tryckte på mot Frälsaren; de kom Honom att svaja hit och dit. I sina ansträngningar, att komma närmare Honom, trampade de på varandra.