Han gick en bit ifrån Sina lärjungar – inte så långt, att de ej både kunde se och höra Honom – och föll ned med ansiktet på den kalla marken. Han övermannades av en fruktansvärd rädsla för, att Gud skulle ta bort Sin närvaro från Honom. Han kände Sig separerad från sin Fader av en syndens klyfta, så bred, så svart och djup, att Hans ande ryste inför den. Han klamrade sig krampaktigt fast vid den kalla, känslolösa marken, som för att hindra Sig Själv från, att dras ändå längre från Gud. Nattens kyliga dagg föll över Hans liggande gestalt, men Återlösaren brydde Sig inte. Från Hans bleka, krampande läppar kom på jämrande vis det bittra ropet: ”’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.’” {Vers 39.}