Prästerna och rådsherrarna beslutade, att utmåla dem som upprorsmakare, och anklaga dem för att ha dödat Ananias och Safira (Apostlagärningarna 5:1-11), samt för att genom sammansvärjning beröva prästerna deras myndighet och äventyra deras liv. De litade på, att folkhopen skulle bli upprörd och ta saken i egna händer, och behandla dem så, som de hade behandlat Jesus. De var på det klara med, att många som inte godtog Kristi lära, var trötta på de judiska myndigheternas egenmäktiga styre, och ivrade efter en avgjord förändring. Om dessa personer intresserade sig för och omfattade apostlarnas tro samt erkände Jesus som Messias, fruktade de för, att hela folkets vrede skulle vändas emot prästerna, som skulle göras ansvariga för mordet på Kristus. De beslutade, att vidta stränga, förebyggande åtgärder, för att hindra detta. Till sist sände de bud efter de förmodade fångarna, som måtte ställas inför dem. Stor var deras förvåning, då det meddelades dem, att portarna var säkert reglade, och vakten stod framför dem, men att fångarna ingenstans stod att finna.