Det var omöjligt, att plågorna skulle kunna utgjutas, medan Jesus tjänstgjorde i helgedomen; men när Hans verk är fullbordat, och Hans medling upphör, kommer det ej att finnas något, som håller Guds vrede tillbaka, och den kommer då att bryta ut i raseri över den skyldige syndarens huvud, som har ringaktat frälsningen och hatat tillrättavisning. I denna förfärliga stund, då Jesu medlande var över, levde de heliga inför ögonen på en helig Gud utan medlare. Varje sak var avgjord, och varje juvel var räknad. Jesus dröjde Sig kvar ett ögonblick i den himmelska helgedomens yttre avdelning, och de synder, som hade bekänts under Hans vistelse i det allra heligaste, hade lagts på Satan, syndens upphovsman, som måste lida deras straff. [Anm.: Detta Satans lidande utgör inte på minsta vis en indirekt försoning. Såsom framgår av ett tidigare kapitel: ”Emedan Jesus var människans ställföreträdare och borgen, blev synden lagd på honom”. (Se sidan 225.) Men sedan de, som tar emot Kristi offer, har förlossats, är det bara rätt och riktigt, att Satan, syndens upphovsman, skall lida det slutgiltiga straffet. Som fru White har sagt på annan plats: ”När Kristi medlartjänst i helgedomen i himmelen är fullbordad, kommer Satan inför Gud, de himmelska änglarna och alla de frälsta att på samma sätt bli förklarad skyldig till allt det onda som han har fått Guds folk att begå.” Den Stora Striden, sidan 595. Sammanställarna.]