Detta kroppsliga och själsliga tillstånd fort for länge, och då jag åter kom till medvetande om min omgivning, tycktes allt vara förändrat. Det var som om allting log och prisade Gud och framträdde i en ny och förhärligad gestalt. Nu var jag villig att bekänna Jesus överallt. I sex månader fanns ej ett enda moln, som förmörkade mitt sinne. Min själ drack dagligen djupa drag ur frälsningens källa. Jag trodde, att de som älskade Jesus, skulle älska hans tillkommelse, och därför gick jag till klassmötet och omtalade där, vad Jesus hade gjort för mig och vilken fullhet tron på Herrens ankomst gav mig. Klassledaren avbröt mig, i det han sade: "Genom metodismen?" Men jag kunde ej giva metodismen äran, då det var Kristus och hoppet om hans snara återkomst, som gjort mig fri.