Vid inledningen på den heliga Sabbaten den 5. januari, 1849 var vi inbegripna i bön hos broder Beldens familj i Rocky Hill, Connecticut, och den Helige Ande föll på oss. Jag blev tagen bort i en syn till det heliga, var jag såg Jesus ständigt gå i förbön för Israel. Nederst på Hans klädnad var en klocka och ett granatäpple. Sedan såg jag, att Jesus inte skulle lämna det allra heligaste, förrän alla ärenden var avgjorda, antingen till frälsning eller till utplåning, och att Guds vrede inte kunde komma, förrän Jesus hade avslutat Sitt arbete i det allra heligaste, hade lagt ifrån Sig Sin prästdräkt, och ifört Sig hämndens kläder. Då skall (117) Jesus lämna Sin plats mellan Fadern och människor, varefter Gud ej längre kommer att vara tyst, utan utgjuta Sin vrede över dem, som har förkastat Hans sanning. Jag såg, att folkens vrede, Guds vrede och tidpunkten för de dödas dom var åtskilda och enskilda händelser, där den ena tilldragelsen följer på den andra; likaså, att Mikael inte hade trätt fram, och att nödens tid, som aldrig har sett sin like, ännu inte hade börjat. Folken blir nu vreda, men när vår Överstepräst har avslutat Sitt verk i helgedomen, kommer Han att stå upp, ta på Sig hämndens kläder, och så kommer de sju sista plågorna att utgjutas.