Han var hövlig och sympatisk. Då alla stolar i huset var upptagna och plattformen och ytan omkring talarstolen verkade vara fylld till bristningsgränsen, såg jag honom stiga ned från plattformen och gå nedför mittgången och ta någon äldre, svag man eller kvinna vid handen och finna en stol åt vederbörande och sedan återgå till sin förkunnelse. Han kallades med all rätt för ”Fader Miller”, ty han hyste uppmärksam omsorg om dem, som han kom i beröring med, han var vänlig till sättet, av älskvärd natur och ägde ett ömsint hjärta.