Då allt hopp var ute för Adam och Eva som följd av överträdelse och synd, då rättfärdigheten krävde syndarens död, gav Kristus Sig Själv som ett offer för världens synd. Världen stod under dom. Kristus blev ställföreträdare och garant för människorna. Han gav frivilligt Sitt liv för världen, som representeras som det förlorade fåret, vilket har förirrat sig från fållan, och vars skuld såväl som hjälplöshet förhindrar de andra fårens hemkomst. ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.” {Första Johannesbrevet 4:10; Jesaja 53:6.} Varje son och dotter till Gud, om de har en Frälsare på insidan, agerar ut Kristus. (284) Varje själ, som saknar en inneboende Frälsare, uppenbarar det i sin Kristusolika karaktär. Kärleken varken värnas om eller utövas då. ”Lyft upp Honom, den uppståndne Frälsaren”, i våra ord, i våra samtal, i vårt umgänge med de felande.