Abraham måste lämna sitt land sin faders hus, och uppehålla sig i ett främmande land, för att kunna införa den nya ordningen i sitt hushåll. Guds försyn skulle alltid komma att möjliggöra nya metoder, och framsteg skulle ske från släkte till släkte, för att bevara kunskapen om den sanne Guden i denna värld, liksom om Hans lagar och bud. Detta skulle endast vara möjligt genom uppodlandet religion i hemmet. Men det var inte möjligt för Abraham, att göra detta, då (287) han var omgiven av sina avgudadyrkande släktingar och vänner. På Guds befallning måste han ge sig av ensam, och lyssna till Kristi stämma, ledaren för Israels barn. Jesus var på jorden, för att instruera och forma Guds utvalda folk. Abraham beslutade sig för, att åtlyda Guds lag, och Herren visste, att han inte skulle svika något heligt förtroende, att han inte skulle rätta sig efter någon annan vägledare, än Honom, som han kände ett ansvar för att lyda. Han erkände sitt ansvar för, att instruera sitt hushåll och sina barn, och lärde dem, att utöva rätt och använda omdömet. Då han undervisade dem om Guds lag, lärde han dem, att Herren är vår Domare, vår Laggivare och Kung, liksom att föräldrar och barn skulle behärskas av Honom; att det från föräldrarnas sida inte skulle förekomma något förtryck och från barnens sida ingen olydnad.