Var och en, som litar på sin egen rättfärdighet, kommer att förakta andra. Så, som farisén värderar sig själv gentemot andra människor, så värderar han andra gentemot sig själv. Hans rättfärdighet bedöms mot deras, och ju värre de är, desto mer orättfärdig ter han sig. Hans självrättfärdighet medför anklagelser. Han fördömer ”andra människor” som överträdare av Guds lag. Härigenom lever han ut Satans anda, brödernas anklagare. Med denna anda är det omöjligt för honom, att bli ett med Gud. Han går hem igen, tom på gudomlig välsignelse.