Många får sina nuvarande önskningar uppfyllda, ändå vill de ej lita på Herren för framtiden. De visar otro, och sjunker ned i förtvivlan och tungsinthet, och tar ut sina sorger i förskott. Några tar sig ständigt vatten över huvudet, för att inte sakna något, men trots det lider deras barn. När svårigheter uppstår, eller när de kommer ur askan i elden – när deras tro och kärlek till Gud prövas – kvider de inför prövningen, och knorrar över den process, varigenom Gud har valt att rena dem. Deras kärlek visar sig inte ren och fullkomlig, sådan att den orkar med alla påfrestningar. Tron hos folket tillhörigt himmelens Gud bör vara stark, handlingskraftig och uthållig – en visshet om det man inte ser. Deras valspråk bör således vara: Välsigna Herren, oh min själ, och allt som finns inne i mig, välsigna Hans heliga namn; för Han har delat Sitt överflöd med mig! Somliga betraktar självförnekelse som ett verkligt lidande. Den fördärvade aptiten tillåts att styra. Och blotta tyglandet av en osund aptit skulle få många bekännande kristna att stegra sig, som om faktisk svält skulle komma sig av en enkel kost. Och liksom Israels barn skulle de föredra slaveriet, sjuka kroppar och slutlig död, i stället för att gå förbi köttgrytorna. Bröd och vatten är allt, som utlovas till kvarlevans folk i nödens tid.