Kristi tårar vittnade om hans smärta, i det han såg, hur folket självt förde oundviklig ödeläggelse över sig. Han skulle med glädje hava borttagit det träldomsok, som en hednisk nation hade lagt på dem; men medan fariséerna bittert klagade över sin förödmjukelse och förtryck, nekade de hårdnackad att emottaga den enda hjälp, som kunde rädda dem från fångenskapen och göra dem till ett fritt och lyckligt folk. Under tre år hade Frälsarens röst blivit hörd med inbjudning till alla dem, som arbetade och var betungade. De kunde komma till honom och erhålla vederkvintelse. Han önskade att utbreda överallt, var han kom. Men i stället för att återgälda Kristi kärlek, sköto de honom ifrån sig och var nu färdiga med att besegla sin egen dom genom att överlämna honom åt döden.