Det var på sin kunskap om Jehovas långmodighet och om hans gränslösa kärlek och barmhärtighet, som Mose grundade sin beundransvärda förbön för att Israel skulle få leva, när de på gränsen till det utlovade landet vägrade att fortsätta framåt i lydnad för Guds bud. När deras uppror var som starkast hade HERREN förklarat: ”Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta.” 4 Mos. 14:12 Men profeten åberopade Guds underbara omtänksamhet och hans löften rörande det utvalda folket. Därefter framhöll han ivrigt, som det starkaste i all sin vädjan, Guds kärlek till den fallna människan. Se vers 17-19