Och endast kort tid efter Pingstens händelser utförde apostlarna ett mäktigt mirakel, som fyllde hela Jerusalem med hänförelse. En krympling, som hade varit lam från födelsen, helades av Petrus och Johannes i närvaro av folket, inne på tempelområdet. Detta förbluffande botande utfördes i Jesu namn. Apostlarna tillkännagav, att Han hade stigit upp till Himmelen, och därifrån hade tilldelat Sina efterföljare kraft, och de anklagade utan fruktan judarna för, att ha förbrutit sig i Hans avvisande och mord. Massor av människor tog emot den lära apostlarna förkunnade. Många av de mest hårdnackade motståndarna kunde inte göra annat, än tro, men de vägrade att vidgå, att Jesus var uppstånden från de döda. De ångrade heller inte sitt förfärliga brott, att döda Honom. Då kraft från Himmelen kom över apostlarna på ett sådant anmärkningsvärt sätt, avhöll rädsla prästerna och de äldste dem från, att utöva våld; men i sin bitterhet och avundsjuka var de oförändrade. Fem tusen hade redan öppet förklarat sig tro på Kristus; och både fariséerna och sadducéerna enades sinsemellan om, att i fall den nya lärans uttolkare inte hindrades, skulle deras eget inflytande råka i större fara, än då Jesus var på jorden. Om blott en eller två predikningar från apostlarnas sida gåve så anmärkningsvärt utfall, skulle världen snabbt komma till tro på Kristus, och prästernas och rådsherrarnas inflytande skulle krossas. De anklagade apostlarna, och kastade dem i fängelse, och förväntade sig, att de därmed skulle skrämma och tvinga dem till tystnad. Men lärjungarna, som tidigare fegt hade förnekat sin Herre, tillkännagav nu frimodigt en uppstånden Frälsares kraft. Förgäves befallde härskarna dem, att inte längre tala i detta namn. Således visade sig deras hot vara gagnlösa, och då tanken på folkets reaktion avhöll dem från våld, måste de till sist släppa apostlarna.