Att en israelisk avfälling hade fräckheten, att vanhelga templet vid den tidpunkt, då tusenden hade kommit dit från alla delar av världen för tillbedjan, eggade upp hopens värsta lidelser. Endast deras vördnad för templet räddade aposteln från, att bli sliten i småbitar där och då. Med våldsamma slag och rop av hämndgirig seger, släpade de honom genom de heliga gårdarna. Nu, då de hade honom i sitt våld, tänkte de inte låta bytet smita undan. Han skulle stenas till döds, liksom gjordes med Stefanus flera år tidigare. De hade redan nått hedningarnas förgård, och leviterna hade stängt portarna bakom dem, så att den heliga platsen inte skulle förorenas av blod, då de blev avbrutna i sina mordiska planer. |