Ibland judarna fanns det ännu trofasta själar, ättlingar av den heliga släktlinje, som bevarat kunskapen om Gud. Dessa förbidade alltjämt uppfyllelsen av det löfte, som Gud gett åt deras fäder. De styrktes i sin tro vid tanken på den försäkran, som gavs genom Mose: ”En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er” (Apostlagärningarna 3:22). Åter läste de om En, som skulle bli ”smord… till att predika glädjens budskap för de ödmjuka”, ”att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud” (Jesaja 61:1-2). De läste, att Han skulle grunda rätten på jorden och att ”Havsländerna vänta{de} på hans undervisning” (Jesaja 42:4; 60:3). Hedningarna skulle se ljuset och konungarna glansen av Hans tillkommelse.