Genom att iföra sig människors natur i dess fallna tillstånd, deltog Kristus inte på minsta sätt i dess synd. Han var föremål för de svagheter, som människor är omgivna av. . . . Han blev berörd av förnimmelsen av våra svagheter, och blev frestad på alla punkter, liksom vi blir. Och ändå "kände han inte till synd." {Andra Korintierbrevet 5:21, danska Bibeln.} Han var lammet "utan fel och lyte." {Första Petrusbrevet 1:19.} Kunde Satan i minsta mån ha frestat Kristus till, att synda, skulle han ha krossat Frälsarens huvud. Som det nu var, kunde han bara stinga Honom i hälen. Skulle Kristi huvud ha träffats, skulle mänskosläktets hopp ha gått om intet. Den gudomliga vreden skulle ha drabbat Kristus, liksom den drabbade Adam. Kristus och församlingen skulle ha varit utan hopp.