Jag såg att många människor på olika platser, i öst och väst, skaffade sig gård efter gård, fastighet efter fastighet och hus efter hus, och att de gör Guds verk till sin ursäkt genom att säga att de gör detta för att kunna stödja verket. De binder upp sig själva så att de inte kan vara till mycket nytta för verket. Somliga köper en bit mark, och arbetar med all kraft för att betala för den. De är så upptagna att de knappt kan ta sig mycket tid för att be och tjäna Gud, och att få styrka från honom för att övervinna sina svagheter. De är skuldsatta, och när verket behöver deras hjälp kan de inte ge sitt stöd, för de måste bli skuldfria först. Men så fort de blivit skuldfria är de mindre benägna att hjälpa saken än tidigare, för de binder upp sig igen genom att skaffa sig fler ägodelar. De smickrar sig själva med att detta tillvägagångssätt är riktigt, att de ska använda tillgångarna i Guds verk, medan de egentligen samlar skatter åt sig här. De älskar sanningen med ord men inte i handling. De älskar Guds verk precis så mycket som deras handlingar visar. De älskar världen mer och Guds sak mindre. Dragningskraften till jorden blir starkare och dragningen till himlen svagare. Deras hjärtan är där deras skatt är. Genom sitt exempel säger de till dem som är omkring dem att de tänker stanna här, att denna värld är deras hem. Ängeln sa: ”Du ska ta hand om din bror”.