Jag såg att om man fått rikedom genom Guds försyn, är det inte någon synd att äga den. Och om det inte dyker upp något tillfälle att använda dessa medel för att främja Guds verk, är det inte någon synd att fortfarande äga dem. Men om tillfällen läggs fram för bröderna, att använda sin egendom till Guds ära och för att främja hans verk, och de behåller den, då kommer den att bli en stötesten för dem. I nödens tid kommer deras samlade skatter att bli till bekymmer för dem. Då kommer alla tillfällen att vara förbi för att använda deras tillgångar till Guds ära. I ångest kommer de att kasta dem ifrån sig åt mullvadar och fladdermöss. Deras guld och silver kan inte frälsa dem på den dagen. Det kommer över dem med förkrossande tyngd, att de måste avlägga räkenskap för sin förvaltning, hur de har använt sin Herres pengar. Egenkärlek fick dem att tro, att alltsammans var deras eget och att de kunde behöva alltsammans. Men sedan inser de, inser bittert och förstår, att deras pengar bara var ett lån från Gud, som generöst skulle ges tillbaka genom att användas för att främja hans verk. Deras förmögenhet bedrog dem. De kände sig fattiga och levde för sig själva. Till sist kommer de att finna att den del de skulle ha använt i Guds verk är en fruktansvärd börda.