I Iowa gick de väldigt långt och blev fanatiska. De blandade ihop iver och fanatism med pliktkänsla. Istället för att ledas av förnuft och sunt (357) omdöme lät de sina känslor styra. De var redo att bli martyrer för sin tro. Ledde alla dessa känslor dem till Gud, till större ödmjukhet inför honom? Ledde de dem till att förtrösta på hans kraft att befria dem från den svåra situation som de skulle kunna hamna i? Oh, nej! Istället för att framföra sina böner till Gud i himlen och lita enbart på hans kraft, skickade de en petition till den lagstiftande församlingen som avvisades. De visade sin svaghet och blottade sin brist på tro. Allt detta tjänade bara till att man särskilt la märke till denna säregna grupp, sabbatsfirare, och utsatte dem för risken att trängas in i svåra situationer av dem som inte sympatiserade med dem.