Församlingen har ådragit sig en stor skuld, för vilken den står ansvarig. Varför strävar inte de som har ljuset allvarligt efter att bringa ljuset till andra? De inser att änden är nära. De ser hur massorna dagligen överträder Guds lag, och de vet att dessa människor inte kan bli frälsta i sina synder. Trots detta har de större intresse för sina yrken, sina gårdar, sina hus, sina affärer, sina kläder, sin mat än för de människor som de en gång skall möta på domens dag. De som anser sig lyda sanningen sover. De skulle inte kunna vara så väl till mods, om de vore vakna. Kärleken till sanningen håller på att dö i deras hjärtan. Deras exempel är inte sådant, att det övertygar världen om att de har en större sanning än något annat folk på jorden. Just vid den tid då de borde vara starka i Gud och ha en daglig, levande erfarenhet, är de svaga, tveksamma och litar till predikanterna för hjälp, när de i stället skulle förkunna budskapet för andra med själ och sinne, med röst och penna, med tid och pengar.