”Ty ingen av oss lever för sig själv.” (Rom. 14:7.) Det är en Guds lag i himmelen och på jorden. Gud är alltings stora centrum. Från Honom utgår allt liv. Honom tillkommer all tjänst, hyllning och lydnad. För alla skapade väsen finns det en enda stor livsprincip: beroende av Gud och samarbete med Gud. Så som det förhöll sig i Guds rena familj i himmelen, skulle det också vara i Guds familj på jorden. Adam skulle, under Gud, stå som huvudet för den jordiska familjen och upprätthålla den himmelska familjens principer. Detta skulle ha fört med sig frid och lycka. Men lagen att ”ingen ... lever för sig själv” var Satan besluten att motarbeta. Han ville leva för jaget. Han försökte att göra sig själv till ett centrum för inflytande. Det var detta, som sporrade till uppror i himmelen och det var människans accepterande av denna princip som förde synd till jorden. Då Adam syndade, bröt sig människan loss från det av himmelen förordnade centret. En demon blev den centrala makten i världen. Där Guds tron skulle ha varit, har Satan ställt sin tron. Världen har lagt sin hyllning för fiendens fötter som ett villigt offer.