Talaren vände sig till dem, som bett, och sade: ”Det är något vi måste göra. Vi måste bekänna våra synder, och ödmjuka våra hjärtan inför Gud.” Han kom med hjärtinnerliga bekännelser och steg sedan fram till flera av bröderna, den ene efter den andre, och räckte ut handen, samtidigt som han bad om förlåtelse. De tilltalade reste sig genast upp, bekände sina egna synder och bad om förlåtelse, varpå de föll varandra gråtande om halsen. Bekännelsens anda spred sig igenom hela församlingen. Det påminde starkt om stämningen under den första kristna Pingsten. Guds lov sjöngs, och försoningsarbetet fortsatte till långt in på natten, ja, nästan till dagningen.