Kvinnan upprepade emellertid sin begäran med ökad iver. Hon böjde sig ned vid Jesu fötter och ropade: "Herre, hjälp mig." Jesus tycktes fortfarande avvisa hennes böner i enlighet med de känslolösa fördomar som utmärkte judarna. Han svarade: "Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna." Detta var i själva verket detsamma som att säga att det inte var riktigt att ödsla de välsignelser som var avsedda för Guds utvalda folk, på främlingar och sådana som inte tillhörde Israel. Ett sådant svar skulle ha gjort en mindre ivrig hjälpsökande fullständigt modlös, men kvinnan såg att hennes tillfälle hade kommit. Under den skenbart avvisande hållningen såg hon hos Jesus en medkänsla som han inte kunde dölja. "Herre", svarade hon. "Också äta ju hundarna allenast av de smulor, som falla från deras herrars bord." Medan barnen i hemmet äter vid föräldrarnas bord, lämnas inte hundarna utan mat. De har rättighet till de smulor som faller från det dukade bordet. Om många välsignelser hade getts åt Israel, fanns det då inte en välsignelse också för henne? Hon betraktades som en hund, men kunde hon då inte som sådan få göra anspråk på en smula av hans frikostighet?