När apostlarna studerade de profetior som vittnade om Jesus, fördes de in i gemenskap med Gudomen och lärde av honom som hade uppstigit till himmelen för att fullborda det uppdrag som han hade börjat på jorden. De erkände att det i honom bodde en kunskap som ingen människa utan gudomlig hjälp skulle ha kunnat förstå. De behövde hjälp från honom, som konungar och profeter och rättfärdiga män tidigare hade talat om. Med förvåning läste de gång på gång de profetiska skildringarna av hans egenart och uppdrag. Hur dunkelt de ändå hade fattat de profetiska Skrifterna! Så svårt de hade haft för att tillägna sig de stora sanningar som vittnade om Kristus! När de såg honom i hans förnedring, där han vandrade som en människa bland människor, hade de inte förstått hemligheten med att han blivit människa, det tvåfaldiga i hans natur. Deras ögon hade varit stängda så att de inte fullt hade kunnat upptäcka gudomen i den mänskliga gestalten. Men så blev de upplysta av den helige Ande. Hur längtade de inte nu efter att få se honom igen och få kasta sig för hans fötter! Hur önskade de inte att de kunde komma till honom och låta honom förklara de ställen i Skrifterna som de inte kunnat förstå! Hur uppmärksamt skulle de inte ha lyssnat till hans ord! Vad hade Jesus menat då han sade: "Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det."? – Joh. 16:12. Hur ivriga var de inte att få veta alltsammans! De sörjde över att deras tro hade varit så svag, att deras uppfattningsförmåga hade varit så otillräcklig och att de så helt hade saknat förmåga att fatta verkligheten.