Jesus visste att tiden var inne då han skulle lämna världen och återvända till sin Fader. Och på samma sätt som han hade älskat sina egna som var i världen, älskade han dem intill slutet. Han befann sig nu i korsets skugga. Smärtan plågade hans sinne. Han visste att alla skulle överge honom i den stund då han blev förrådd. Han visste att han skulle lida döden under den mest förödmjukande behandling som brottslingar utsattes för. Han kände till otacksamheten och grymheten hos dem som han hade kommit för att frälsa. Han visste hur stor den uppoffring var som han måste göra, och för hur många den skulle vara förgäves. Eftersom han visste om allt det som han skulle komma att möta, skulle det ha varit naturligt om han hade blivit överväldigad av tanken på sin egen förödmjukelse och sitt lidande. Men han såg på de tolv som hade vandrat med honom som hans egna och som, när hans egen förnedring och sorg och smärtsamma behandling var över, skulle lämnas kvar att kämpa i världen. Hans tankar på vad han själv måste lida hade alltid samband med hans apostlar. Han tänkte inte på sig själv. Hans omsorg om dem var alltid främst i hans tankar.