Vid flera tillfällen, då Herren hade utfört helbrägdagörelser, förmanade Han dem, som Han hade välsignat, att inte berätta om Hans gärning för någon. De borde ha gett akt på Hans maningar och ha insett, att Kristus inte utan orsak krävde tysthet å deras sida, och att Hans påbud vilade på förnuftsgrund. Därför borde de inte alls ha struntat i Hans uttryckliga önskan. Det borde ha varit tillräckligt för dem att veta, att Han önskade, att de skulle hålla det för sig själva, och hade goda grunder för sin innerliga önskan. Herren visste, att Han genom att bota sjuka, genom att utföra mirakler, som att återställa blindas syn, eller att rena de spetälska, utsatte Han Sig för livsfara; för om prästerna och myndigheterna vägrade, att ta emot tecknen Han gav dem på Sitt gudomliga uppdrag, skulle de misstyda, förfalska och komma med anklagelser mot Honom. Det är sant, att Han gjorde många mirakler öppet, dock anmodade Han i vissa fall dem, som Han hade välsignat, att inte berätta för någon, vad Han hade gjort för dem. Då fördomarna blivit väckta, följda av missunnsamhet och avund, och man vägrade att ta emot Hans lära, lämnade Han städerna, och uppsökte dem, som ville lyssna till och uppskatta den sanning Han kom, för att delge.