Papisterna hade inte lyckats få sin vilja igenom beträffandeWycliffe under hans livstid. Deras hat kunde inte tillfredsställas så länge hans kropp vilade i fred i graven. Efter en order som utsändes från kyrkomötet i Konstanz mer än 40 år efter hans död, grävdes hans ben upp och brändes offentligt. Askan kastades i en bäck i närheten. ”Den bäcken”, säger en gammal författare, ”förde hans aska till Avon, Avon förde den till Severn, Severn till den lilla sjön och därifrån fördes den till havet. Så blev Wycliffes aska en bild av hans lära, som nu spreds över hela världen.” (T. Fuller, Church Historyof Britain, band 4, sek. 2, par. 54). Hans fiender förstod lite av den symboliska betydelse som deras ondskefulla gärning fick.