Lågorna hade ännu inte nått in i det heliga, och han gjorde nu ett sista försök att rädda det. Han sprang fram och befallde åter soldaterna, att släcka elden. Men till och med aktningen för kejsaren fick ge vika för den rasande fiendskapen mot judarna, stridens ursinne och krigsmännens omättliga begär efter byte. Soldaterna såg allting omkring sig glimma av guld, det strålade med en bländande glans i det vilda ljuset från flammorna. De trodde, att det doldes ofattbara rikedomar i templet. En soldat kastade obemärkt en tänd fackla mellan dörrens gångjärn, och på ett ögonblick stod hela byggnaden i lågor. Den upphöjda och massiva byggnad, som hade krönt Moriaberget, stod i lågor, och pelare av eld och rök steg upp från tempeltornet. Den ohyggliga ödeläggelsens bölja rullade framåt, medan den förtärde allt, som låg framför den. Berget och dess omgivningar var som ett eldsprutande berg. Soldaternas rop blandades med eldens dån. Ett hjärtskärande ljud från sammanstörtande byggnader kunde höras av både gamla och unga, av präster och styresmän. Bergen gengav återljudet av skriken från de människor, som befann sig på höjderna. De närliggande höjderna var fullt upplysta, och mörka klungor av människor följde skräckslagna ödeläggelsens frammarsch.