Trots att Luther hade säkrat sig fri lejd, lade de romersk-katolska planer på, att gripa och fängsla honom. Hans vänner hävdade, att då det inte tjänade något till att han skulle förlänga sin vistelse, borde han vända åter till Wittenberg utan att tveka, och att den största försiktighet måste iakttas, för att dölja hans planer. Därför lämnade han Augsburg före gryningen, till häst och endast ledsagad av en vägledare, som myndigheterna hade skaffat honom. Med illavarslande föraningar begav han sig i hemlighet genom stadens mörka och stilla gator. Vaksamma och förfärliga fiender rådslog om, att dräpa honom. Kunde han undgå de snaror, som hade lagts för honom? Dessa var ögonblick fyllda av ångest och innerlig bön. Han nådde fram till en liten grind i stadsmuren. Den öppnades för honom, och jämte sin vägledare kom han obehindrat igenom den. Då flyktingarna befann sig i säkerhet utanför, var han utom sina förföljares räckvidd. Satan och hans utskickade hade förlorat slaget. Den man, som de hade avsett att hålla i sitt våld, var borta, undsluppen som en fågel ur fågelfängarens snara. Vid meddelandet om Luthers flykt blev påvens sändebud överväldigat av förvåning och vrede. Han hade räknat med, att ta emot stor ära för den klokskap och fasthet, varmed han hade uppträtt mot kyrkans förstörare, men han blev besviken. Han gav uttryck för sin harm i ett brev till kurfurste Fredrik av Sachsen, vari han bittert anklagade Luther och krävde, att Fredrik skulle sända reformatorn till Rom, eller förvisa honom från Sachsen.