Den andliga tillbakagång som hade varit så markant i England strax före Wesleys tid var i stor utsträckning resultatet av en antinomistisk,dvs lagfientlig, lära. Många hävdade att Kristus hade upphävt morallagen, och att de kristna därför inte hade några som helst förpliktelser att hålla den. Den troende var befriad från ”goda gärningars träldom”. Andra, som visserligen medgav att lagen hade evig giltighet, menade ändå att det var onödigt för predikanter att uppmanamänniskor att lyda den. De som Gud hade utvalt till frälsning skulle ju ändå, ”genom Guds nåds oemotståndliga påverkan, komma att utöva fromhet och dygd”. De däremot som hade dömts till evig förkastelse ”hade inte någon kraft att lyda den gudomliga lagen.”