Då templet var förstört, föll staden snabbt i romarnas händer. De judiska ledarna övergav sina ointagliga torn, och Titus fann dem vara på flykt. Han stirrade förundrad på dem och sade, att det var Gud, som hade låtit dem falla i hans hand, ty även de kraftfullaste krigsapparater kunde inte ha förmått något mot dessa väldiga fästningsverk. Både staden och templet jämnades med marken, och den plats, där helgedomen hade legat, plöjdes upp likt en åker (Jeremia 26:18).