Den fattige publikanen som bad: "Gud, misskunda dig över mig syndare", (Luk. 18:13) betraktade sig själv som en mycket syndig människa, och även andra betraktade honom så. Men han kände sitt hjärtas förnedring och framträdde inför Gud med sin börda av brottslighet och skam, och bad om nåd. Hans hjärta var öppet för Guds Andes nåd och Gud gjorde honom fri från syndens makt. Fariséns skrytsamma och självrättfärdiga bön visade, att hans hjärta var tillslutet för den helige Andes inflytande. Han hade kommit så långt bort från Gud, att han inte längre hade någon känsla av sitt eget hjärtas fördärv i jämförelse med den gudomliga helighetens fullkomlighet. Han kände inte något behov av nåd och fick följaktligen heller ingen.