Kristi förödmjukelse och plågsamma lidanden i frestelsens öken var för människosläktets skull. I Adam gick allt förlorat genom överträdelse. Kristus var människans enda hopp om återställelse till Guds ynnest. Människan hade skilt sig så kraftigt från Gud genom överträdelse av Hans lag, att hon inte kunde förödmjuka sig inför Gud i någon grad, som stode i proportion till omfattningen av hennes synd. Guds Son kunde till fullo förstå överträdarens försvårande synder, och i Sin syndfria karaktär var det endast Han, som kunde bringa en godtagbar försoning för människan, genom att lida den plågsamma känslan av Faderns missnöje. Guds Sons sorg och ångest över världens synder stod i proportion till Hans gudomliga förträfflighet och renhet, såväl som till brottets omfattning.