Josef var nöjd. Han hade prövat sina bröder, och hade funnit omvändelsens värdiga frukter hos dem. Han var så djupt rörd, att han inte längre kunde dölja sina känslor, och krävde att få vara ensam med sina bröder. Sedan släppte han loss sina sedan länge undertryckta känslor, och grät högt. ”Och Josef sade till sina bröder: ’Jag är Josef. Lever far än?’ Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom.” Kapitel 45:3. Hans bröder var så förbluffade, att de inte kunde svara honom. De kunde inte tro, att Egyptens regent var deras bror Josef, som de hade hatat, och velat se mördad, men till sist nöjt sig med att sälja som slav. De skämdes över sin stora elakhet mot sin bror, då de påmindes om den, och särskilt hans drömmar, som de hade föraktat, och vars uppfyllelse de hade kämpat så hårt för att förebygga. De hade utfört sin del i, att uppfylla drömmarna. De hade upprepade gånger böjt sig ned för Josef, i överensstämmelse med hans dröm. Och nu stod de framför honom med häpnad, som skyldiga.