Simon insåg ej den tillämpning, som Jesus hade för avsikt att göra, men svarade Honom: ”’Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’” Jesus svarade: ”’Du har rätt.’” {Vers 43.} Detta svar fördömde Simon. Han hade varit en stor syndare, och dessutom en avskydd spetälsk, som alla hade undvikit. Han hade kommit till Jesus och bönfallit hjärtskärande om Hans hjälp, och Han som aldrig vände dövörat till mänskligt ve, hade renat honom från synd och från den fruktansvärda sjukdom, som låg över honom. Simon var ödmjuk, men han hade varit en stolt farisé, och han såg inte på sig själv som en så stor syndare, som han verkligen var, och han hade nu blivit självtillräcklig och upphöjd i sin egen uppskattning. Han hade upphöjt sig själv som vida överlägsen den stackars kvinnan, som smorde sin Herres fötter. Då han hade Jesus hemma hos sig som gäst, tyckte han att han visade Honom stor aktning; men Frälsarens anseende sänktes ett par snäpp i Simons bedömning, då Han tillät Marias hängivenhet, som hade varit en så stor synderska. Han förbisåg det mirakel, som Jesus hade åstadkommit för honom, då Han räddade honom från en levande död och resonerade kallt med sig själv om, huruvida Jesus kunde vara Messias, och ändå böja Sig, för att ta emot denna kvinnas gåva. Han trodde, att om Han vore Kristus, skulle Han veta, att en synderska hade närmat sig Honom och stött bort henne. Han insåg inte, att han själv hade varit en större syndare, än hon, och att Kristus hade förlåtit honom likaväl som Maria. Han var redo, att tvivla på sin Mästares gudomliga karaktär, eftersom han inbillade sig, att han hade upptäckt en brist på urskillning hos Honom.