Israeliterna hade, från att vara ett släkte av slavar, blivit upphöjda över alla folkslag till, att vara ett egendomsfolk åt konungarnas Konung. Gud hade skilt dem från världen, så att Han kunde anförtro dem ett heligt uppdrag. Han hade lämnat Sin lag i deras vård, och Han ämnade att genom dem bibehålla kunskapen om Sig Själv ibland människorna. Alltså skulle himmelens ljus lysa i en värld, som var försänkt i mörker, och en röst skulle höras, som uppmanade alla folk, att överge sin avgudadyrkan och tjäna den levande Guden. Om israeliterna förbleve trogna sin befattning, skulle de bli en makt i världen. Gud skulle vara deras skydd, och han skulle komma att upphöja dem över alla andra folkslag. Hans ljus och sanning skulle uppenbaras genom dem, och de skulle framstå under Hans visa och heliga styrelse som ett exempel på överlägsenheten hos Hans tillbedjan över avguderiet i alla dess former.