Just i den stora katedral där, närmare 300 år senare, förnuftets gudinna skulle sättas på sin tron av en nation som hade glömt den levande Guden, lovade de under högtidlig ed att utrota kätteriet. Åter satte sig processionen i rörelse. Frankrikes representanter började genomföra den uppgift som de under ed hade lovat att fullfölja. ”Med korta mellanrum hade schavotter rests. På dessa skulle de protestantiska kristna brännas. Man hade ordnat det så att elden skulle tändas i det ögonblick kungen närmade sig. Processionen skulle stanna för att bevittna fullföljandet av dödsstraffen.” (Wylie, band 13, kap 21). Den fruktansvärda tortyr som Kristi vittnen blev föremål för är så ohygglig att vi inte skall relatera den i detalj. Men dessa martyrer vacklade inte ett ögonblick. En av dem svarade, då han blev allvarligtuppmanad att avsvärja sig sin tro: ”Jag tror bara på det som profeterna och apostlarna tidigare har förkunnat, det som alla de heliga trodde på. Min tro är så fast förankrad i Gud, att den skulle kunna stå emot helvetets förenade makter.” (D' Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap 12).