Läran om själens odödlighet var en av de falska läror som den romerska kyrkan lånade från hedendomen och införlivade i den kristna religionen. Martin Luther ställde den i klass med de ”avskyvärda fabler som utgör en del av de romerska förordningarnas sophög.” (E. Petavel, The Problem ofImmortality, s 255). Då reformatorn kommenterar orden av Salomo i Predikaren, att de döda inte vet någonting säger han: ”Här har vi ytterligare ett ställe som bevisar att de döda inte har någon ... känsla. Det finns, säger han, ingen plikt, ingen kunskap, ingen vishet där. Salomo anser att de döda sover och inte alls märker något. De döda ligger endast där, och räknar varken dagar eller år, men när de uppväcks, kommer det att förefalla dem som om de bara hade sovit ett ögonblick.” (Martin Luther, Exposition of Solomon's Booke Called Ecclesiastes, sid 152).