Folkmassorna blev starkt påverkade av Jesu undervisning. De fängslades av den gudomliga utstrålningen i de sanningar som sades. Jesu allvarliga varningar kom till dem som en röst från Gud, som kunde öppna deras innersta väsen. Hans ord slog ner vid roten av deras tankevärld. Att följa hans undervisning skulle kräva radikala förändringar i deras tanke- och handlingsmönster. Det skulle leda till en våldsam brytning med deras religiösa lärare. Allt vad dessa under generationer hade byggt upp störtade ju samman. Därför var det inte många som var redo att följa hans undervisning, trots att alla förstod att den var riktig. Jesus avslutade Bergspredikan med en illustration som med slående kraft visade vikten av att hans lära fick fungera i det praktiska livet. Många i de stora människomassorna som trängdes kring Jesus hade bott vid Galileiska sjön hela sitt liv. När de nu satt på bergssluttningen och lyssnade på Jesus, kunde de se sänkor och raviner där bäckarna löpte ner mot sjön. På somrarna torkade dessa bäckar ut helt och hållet, så att bara den torra, dammiga bäckfåran blev kvar. Men när vinterns oväder svepte fram över bergen förvandlades bäckarna till vilda, skummande kaskader. Dalsänkorna kunde svämmas över och allt ryckas med av oemotståndlig kraft. Då och då hände det att hus byggda på grässluttningarna till synes utom all fara spolades med. Högre upp fanns det hus byggda på själva berget. En del av dem var helt och hållet byggda av sten och hade under kanske tusen år motstått alla oväder. Det hade krävt hårt och mödosamt arbete att uppföra dessa hus. De låg otillgängligt till, inte alls lika bekvämt som de nere på grässluttningen, men de stod stadigt på berggrunden och regn och flod och vindar kastades emot dem utan att göra någon skada.