Prästerna och rådsherrarna hade tillsammans beslutat, att Jesus måste dömas, oavsett om de kunde bevisa Hans skuld eller inte. Det var nödvändigt, att väcka anklagelser mot Honom, som skulle betraktas som kriminella av den romerska makten, annars kunde de inte rättsligt påverka Honom. Hans anklagare kunde finna massor, som skulle vittna om, att Han hade fördömt prästerna och de skriftlärde; att Han hade kallat dem för hycklare och mördare; men detta skulle inte väga tungt hos romarna, som själva äcklades av fariséernas anspråk. Sådant vittnesbörd skulle inte heller ha något värde hos sadducéerna; ty i sina skarpa stridigheter med fariséerna hade de använt språk av samma innebörd om dem. Hans anklagare var angelägna om, att undvika att väcka sadducéernas motstånd mot fariséerna; ty om de två parterna tvistade sinsemellan, skulle Jesus sannolikt fly ur deras händer.