Herren besvarade Mose ivriga spörsmål, och sade: ”’Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro.’ Han svarade: ’Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån. Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?’” Verserna 14-16. Han bad Gud om, att få veta, hur det skulle bli känt, att han och hans folk hade funnit nåd i Hans ögon, i fall Han inte tänkte låta tecknet på Sin närvaro vila över uppenbarelsetältet som förr. Mose ville inte upphöra med sina böner, förrän han fått förvissning om, att tecknet på Hans närvaro stadigt skulle vila över uppenbarelsetältet såsom tidigare, och att Han skulle fortsätta att styra deras färder genom molnstoden på dagen, och eldstoden på natten. Så kunde Mose enklare utföra sin slitsamma uppgift, att leda folket; för detta tecken skulle alltid påminna dem om den levande Guden, och skulle även vara en försäkran för dem om Hans gudomliga närvaro. Därmed kunde han lättare påverka folket till, att handla rätt, i det att han pekade på beviset för Guds närvaro hos dem.