Ingen person, han må vara fattig eller rik, kan förhärliga Gud genom ett liv i slöhet. Det kapital som många fattiga har är tid och fysiska krafter, och detta slösas ofta bort därför att de älskar goda dagar och vill leva i bekymmersfri lättja, och därigenom har de inte någonting att ge till Herren i tionde och offergåvor. Om kristna människor brister i vishet att arbeta på det bästa sättet och att med omdöme använda både fysiska och mentala krafter, borde de vara så pass ödmjuka till sitt sinnelag, att de kan ta emot råd från medkristna, så att deras omdöme kunde ersätta deras brister. Många fattiga människor, som nu är belåtna med att ingenting göra för sina medmänniskors bästa, och för att hjälpa till i Guds verk kunde göra mycket om de ville. De är lika ansvariga inför Gud för sina fysiska krafters kapital, som den rike mannen är för sina penningar.