Dessa själviska män brydde sig inte om, att dessa olyckliga varelser nu var befriade och satt lugnt och förståndigt vid Jesu fötter och lyssnade på Hans undervisningsord, fyllda av tacksamhet och förhärligande namnet på Honom, som hade gjort dem hela. De brydde sig bara om den egendom de förlorat, och de var rädda för ändå större olyckor genom närvaron av denne främling mitt ibland dem. En panik spred sig när och fjärran; medborgarna väntade sig ekonomisk ruin. En folkmassa kom till Jesus och beklagade den senaste tidens förlust av egendom och bad Honom, att lämna dem i fred. De såg med likgiltighet på galningarna, som hade blivit friska och samtalade intelligent med Jesus. De kände dem fullt väl, för de hade länge varit samhällets skräck. Men dessa mäns mirakulösa bot verkade vara av mindre betydelse, än deras egna själviska intressen. De var grundligt oroade och missnöjda över sin förlust; och utsikten, att Jesus skulle bli kvar ibland dem, fyllde dem med oro. De bönföll Honom, att ge Sig av från deras nejd. Frälsaren efterkom deras krav och tog genast båten med lärjungarna och lämnade dem åt deras girighet och otro.