Efter att ha funnit den plats Han sökte, ägnade Jesus Sig åt uppriktig bön till Sin Fader. Timme efter timme, med tårar och under enträgenhet, bad Han om styrka till, att bära Sina lidanden och om, att nåd skulle skänkas åt Hans lärjungar, så att de kunde uthärda de fruktansvärda prövningar, som väntade dem i framtiden. Daggen låg tung på Hans böjda gestalt, men det brydde Han Sig inte om; nattens skuggor samlade sig tätt omkring Honom, men Han betraktade inte deras dysterhet. Så gick timmarna sakta. Till en början förenade lärjungarna sina böner med Hans i uppriktig hängivenhet; men allt eftersom timmarna drog ut på tiden, överväldigades de av trötthet och förlust av sömn, och även då de försökte, att behålla sitt intresse för scenen, somnade de. Jesus hade berättat för dem om Sina framtida lidanden, Han hade tagit dem med Sig, för att de skulle vaka och be med Honom, medan Han vädjade till Sin Fader; redan då bad Han, att Hans lärjungar skulle få styrka, att uthärda det kommande provet genom Hans förödmjukelse och död. Han vädjade särskilt om, att de skulle få bevittna en sådan manifestation av Hans gudomlighet, att den för alltid skulle avlägsna från deras sinnen all otro och kvardröjande tvivel; en manifestation, som skulle trösta dem i Hans högsta våndas stund med vetskapen om, att Han med säkerhet var Guds Son och att Hans skamliga död var en del av den gudomliga återlösningsplanen.