Den darrande lärjungen höll sig nu stadigt fast vid Mästarens hand, tills de båda satt säkert i båten ibland sina glada följeslagare. Men Petrus var dämpad och tyst; han hade ingen anledning, att skryta inför sina medmänniskor, ty han hade nästan förlorat sitt liv genom upphöjelse och otro. Då han tog blicken från Jesus, för att notera de andras beundran, tappade han vägledningen och tvivel och rädsla grep honom. Så är det i det kristna livet; inget annat, än ett öga, som är fast fäst på Frälsaren, kommer att göra det möjligt för oss, att gå på världens stormiga böljor. Omedelbart då Jesus intog Sin plats i båten, nådde de land. Stormen hade upphört, och fasans natt efterträddes av gryningens ljus. Lärjungarna och andra, som också var ombord, böjde sig för Jesu fötter med tacksamma hjärtan och sade: ”’Du är verkligen Guds Son.”’ {Vers 33.}