Jesus försäkrade judarna, att de hade sett Honom och Hans gärningar, men att de inte trodde. Han syftade inte på, att de såg Honom med sina naturliga ögon; utan Han menade, att deras förstånd hade övertygats, medan deras stolta och envisa hjärtan vägrade, att erkänna Honom som Messias. Frälsaren hade utfört gärningar mitt ibland dem, som ingen människa någonsin hade åstadkommit. De levande bevisen på Hans gudomliga kraft hade legat framför dem dag efter dag; ändå bad deras hårda och svekfulla hjärtan om ändå ett tecken på Hans gudomlighet, innan de skulle tro. Hade detta getts dem, skulle de ha förblivit lika icke-troende, som tidigare. Om de inte redan var övertygade om Hans Messiasskap, genom vad de hade sett och hört, var det meningslöst, att visa dem fler förunderliga verk. Guds helige Sons värdighet fick inte äventyras, för att tillfredsställa en ifrågasättande skara.