Det var inte någon rädsla för det fysiska lidande, Han snart skulle genomgå, som åsamkade Guds Son denna plåga. Han uthärdade straffet för människans överträdelse och ryste under Faderns rynkade panna. Han fick inte kalla Sin gudomlighet till hjälp, utan som människa måste Han bära konsekvenserna av människans synd och Skaparens missnöje mot Sina olydiga undersåtar. Då Han kände enheten med Fadern brytas upp, fruktade Han, att Hans mänskliga natur inte skulle kunna uthärda den kommande konflikten med fursten av mörkrets makt; och i så fall skulle människosläktet vara oåterkalleligt förlorat, Satan skulle bli segrare och jorden skulle vara hans rike. Världens synder vägde tungt på Frälsaren och böjde Honom till jorden; och Faderns vrede, till följd av denna synd, verkade att krossa Hans liv.