Samtidigt som Petrus’ avrättning sköts upp, av olika förmodade orsaker, till efter Påsken, fick Kristi församling tid till djup hjärterannsakan och allvarlig bön. Starka böner, tårar och fasta avlöste varandra. De bad utan uppehåll för Petrus; de ansåg honom vara oersättlig i det kristna arbetet; och de ansåg sig ha kommit till en punkt, där Kristi församling skulle slockna ut, om Gud inte skulle gripa in på ett mäktigt vis.